De båda tidigare bloggar som jag haft sedan 2005 är spårlöst försvunna från alla delar av internet. Den första, "Det politiska livet", försvann och tog bloggleverantören med sig, Blogsource blev aldrig någon succé och då inte ens Microsoft ville köpa upp dem så lades den ner för ett par år sedan. Den tidigare versionen av "Valös vandringar" är också borta, den sågs sist här på blogger. I en insats för en levande historia kommer jag dock att posta gamla inlägg här på den nya bloggen under rubriken "Öppet arkiv". Detta det första arkiv-inlägget är en kort uppgörelse med Jämtland, platsen där jag bodde, verkade och bloggade, landet som blev min lott och arvedel.Fagert på landet
Det finns inget annat sätt att beskriva det, runstenen på Frösön var en besvikelse. Jag hade redan bott i Östersund i flera månader när jag först såg den så jag hade hunnit få rätt höga förväntningar bara genom att tala med infödingar i fikarummet på jobbet.
Skyltarna möter en redan nere vid frösöbron och budskapet är enhetligt, du bör se den jävla stenen.
Runstenen är nu belägen på gräsmattan framför landstingshuset, vilket bidrar till intrycket av att vara en trädgårdsprydnad.
Någon borde skruva fast ett solur på fanskapet.
Stenen är ungefär tre äpplen hög och i ett bedrövligt skick. Den fragila lilla stenen har gått av minst en gång och någon nersupen grovarbetare har lappat ihop den med cement på ett flertal ställen.
När jag blundar och försöker visualisera ordet ”runsten” ser jag först inget alls. Rätt snart uppstår en känsla av att ha gått fel någonstans bland mina prioriteringar av tidsfördriv. Sedan, långsamt, framstår en vag bild av en utflykt med min plågade gymnasielärare Olof. Olof står framför Björketorpstenen hemma i Blekinge. Den är fyra meter hög och ristad på 500-talet. När jag öppnar ögonen står jag åter igen framför det trasiga soluret utanför landstinget på Frösön.
Ändå fyller på något sätt runstenen på Frösön en avgörande avgudafunktion för de skojare och byoriginal som i vissa delar av Krokom är kända som Jämtlands befrielserörelse.
Stenen berättar historien om Östman Gudfasts son Asbjörn som kristnade Jämtland, även om jag inte är övertygad om att han lyckades med alla delar av Strömsunds kommun.
Det må vara hur det vill med den saken, Asbjörn är ett namn att komma ihåg ifall man tänker ansluta sig till den skinnvästseperatism som skänkt ett speciellt uns av romantik till det landskap jag finner mig boende i.
Stenen är rest under en tid då Jämtland var ett självständigt rike. Detta är förstås på 1000-talet då samtliga delar av det nuvarande Sverige var i olika grad självständiga riken eftersom statsbildningen Sverige ännu inte lyckats övertyga någon.
År 1178 ansluts Jämtland till Norge och inget var någonsin detsamma på Kafé Kolmilan i Brunflo. Århundraden gick så där långsamt som de bara kan i Jämtland och efter ett halvt millenniums norskhet övergår Jämtland till Sverige. Övergången förhandlades fram i år 1645 i Brömsebro, ett rätt barskt stenkast från den ogudaktiga trakt kring Jämjö där jag spenderade mina första 20 levnadsår.
Självständighetsfrågan nådde aldrig i närheten av Brömsebro. I själva verket var det ett en tillfällighet att Jämtland över huvud taget diskuterades i fredsförhandlingarna.
När den reumatiska svenska härföraren Lennart Torstensson anföll Jylland 1643 hade Danmark lite att sätta emot. I ett hastigt försök att lätta på trycket mot det danska kärnlandet fick den norska ståthållaren Hannibal Sehested uppdraget att anfalla Sverige från väster, vilket han också gjorde med gusto, 10 000 toppluvor kunde snart ses bekymmersfritt tjattrande på fel sida gränsen till Dalsland och Värmland.
Hannibal behövde en knäpp på näsan stormaktstid-style. Jämtland blev den knäppen.
Ytterligare ett par hundra år har nu gått sedan dess. Jämtland hade gjort hela resan från självständigt vikingarike till norsk kulturbygd integrerad med Trondheim och Tröndelag till svensk periferi till EU:s mål ett område i den arktiska zonen till mitt hemlän. Det gick med andra ord utför i allt högre takt.
Någon gång under det tidiga 1960-talet kom någon kostymeunuck i statsrådsberedningen på att Jämtland skulle slås ihop med Västernorrland, en union som skulle vara om möjligt ännu mer vanhedrande än att bli del av en norsk kulturbygd. Jämtland hade naturligtvis alla möjligheter att bli någon sorts den-sista-färden-bihang till råvaruindustrins själslösa snabbetongstäder vid kusten.
Det var nu befrielserörelsen föddes.
Republiken Jämtlands första president Yngve Gamlin kom snart att dra nytta av den alltjämt populära Storsjöyran. Presidentens tal till folket är än idag ett populärt, om än fulsltändigt skräckinjagande, inslag på den årliga yran i slutet på juli.
Jag kommer väl ihåg första gången jag stod på stortorget under yrans lördagskväll. Detta är kanske ingen Uri Geller bedrift eftersom det var 2003 men ändå.
Nära 25 000 jämtar delade torget med mig och den kollega från Kalmar som stod bredvid mig. De druckna ropen och det myckna stimmet förstod jag. När hela folkmassan som på given signal börjar sjunga en okult visa utan att missa en stavelse så frös blodet till mjukglass.
Jag och kollegan såg på varandra som två danska turister i Mecka men ingen vågade säga något då vi fruktade att våra försåtligt spridda vokaler skulle avslöja det främmande i vårt tungomål.
Jag vill inte verka nedlåtande mot den jämtländska identitetsbildningen, dels för att jag inte vill fördöma andra människors val identitet, dels för att jag inte vill vakna upp inuti en brinnande avgud tillverkad av flätad näver.
Varje timme i Sundsvall får mig att uppskatta Östersund mer, varje natt i Örebro får mig att hylla slapphäntheten i Örebro Universitets antagning till forskarutbildningen.
Det största problemet med den jämtska befrielserörelsen är så som för de flesta politiska rörelser dess medlemmar. En skarp satirisk självhävdelse av några intellektuella humorister på 1960-talet riskerar ständigt övergå i menlösa ölrap från män i den stinna medelåldern som borde skruvat åt tanklocket på snöskotern bättre med tanke på vad bensinångor kan göra för en ens förmåga att formulera fullständiga meningar.
Ett mer fatalt snedsteg är att Jämtland av idag är rätt mycket större än det Jämtland som Asbjörn på Landstinget talar om. Dagens Jämtland är en administrativ enhet skapad av antijämtarna i Rosenbad.
Ändå måste man gilla dem, jämtarna.
Fast de borde göra något åt den där stenen.
